Den 4 april kommer aldrig att vara det samma för mig igen resten av mitt liv.
Min mobil ringde kl. 9.00 på morgonen, det var min syster i röret. Jag låg fortfarande sov i min säng eftersom vi hade lite fest kvällen innan efter sista matchen i säsongen.
Jag svara och hör direkt på min syster att något har hänt, lite omtumlat i huvudet sätter jag mig up i sängen. Hon säger förlåt att jag väckte dig men den är gal med Morfar. Jag märker direkt hur mitt hjärta dra sig samman och mina lungor gör samma sak. Vad menar du med galt? Dom ringde från ålderdomshemmet i morse och sa vi var tvungen att komma direkt. Hon säger att Morfar har varit sjuk en tid nu, men att dom inte har vilat berätta det för mig eftersom jag var i Italien. Dom önskade jag skulle njuta tiden härnere och hålla fokus på mitt basketball. Min Morfar är den ända av min Mor och Fars föräldrar som är kvar och han betyder allt för mig. Jag säger till min syster att de må ta honom till sjukhuset så de kan undersöka honom där och hjälpa honom snabbt.
Hon säger till mig att det är försent och de inte kan göra något för att hjälpa honom. Han är trött och det har gått så fort, det är sista stunden nu. Det slår ner i hela min kropp som en bomb och mina ord försvinner och jag känner mig känslosamt våldtagen av situationen.
Min syster gråter i telefonen och hon säger ”jag är ledsen att jag måste väcka dig på detta sätt, men mor kunde inte ringa” 1 million tanker går genom mitt huvud. Varför är jag härnere istället för att vara hemma och ta hand om min familj och stötta dom . Min syster säger att jag är vart jag ska vara nu och hon är där vart hon ska vara. Det känns bara inte så, smärtan går genom hela min kropp. Jag gråter och kan inte få luft, jag känner jag måste spy. Jag tänker på min mamma men kan inte prata med henne nu, jag är för svag. Vi bestämmer min syster ska ringa lite senare när du vet mer.
Jag lägger ner mobilen tårarna välter fram och det känns någon precis har rivit ut mitt hjärta. Jag springer ut på toan och spyr, helt min kropp knyter sig. Jag är ensam och vet inte vad jag ska göra, det känns som hjärnan inte fattar vad som min syster precis har berätta.
Jag går in och lägger mig på soffan. Min granne Stuart kommer och knackar på min dör och frågar om jag är ok. Han har mina lidelser, jag berättar vad som har hänt. Som den vän han är försöker att stötta mig och bara lyssna. Säger att dörren är öppen om jag behöver något.
Jag lägger mig tillbaka på soffan och nästen somnar om för alla tåra är dragit ur min energi. 1 timma har gått och min telefon ringar igen, det är min syster. Hon gråter, hon säger nu har han somnat in. Min Morfar, min älskade Morfar som har varit ett av mina idoler hela mitt liv och alltid varit något av mitt käraste är död. Min syster berättar att hon och mor höll han i handen till sista andedräkt. Jag känner nästan jag dör invändigt när hon säger orden. Jag tycker synd om min syster som måste berätta detta för sin lillabror. Min syster är stärk och försöker visa sin styrka men det gör för ont. Jag märker det på henne. Jag frågar om jag kan prata med mor, jag försöker samla mig innan hon tar telefonen. Så fort jag hör hennes röst bryter jag samman igen. Hon säger allt har gått så fort och det gör så ont. Hon gråter så det skär mig i hjärtat, jag säger till henne att jag måste vara hemma till begravningen. Hon säger självklart och frågar när jag är hemma, när jag måste vara det säger jag. Hon kan inte prata, hon lämnar över telefonen till far, han gråter. Jag har sett min far gråta väldigt få gånger i mitt liv, jag kunde höra smärtan i hans röst. Han kan inte prata, säger att det är så jävla hårt och allt har gått så snabbt. Han frågar om vi kan prata lite senare. Det är kaos där, ett känslosant helvete ryser genom min familj och jag utan jag kan göra något. Han lovar att ringa senare. Jag lägger ner telefonen, försöker få luft. Det känns nästen så jag blir kvalt för smärtan är så stärk och tårare forsa ner av min kind som ett vattenfall.
Min Morfar har allt varit där för mig, det gjorde så ont på honom när jag fick cancer att han nästen inte kunde besöka mig på sjukhuset för dig gjorde så om på honom att se hans lilla barnbarn lägga där i sängen. Han har alltid gett mig hans finaste kärlek och älskat jag och min syster. Jag älskade att vara hos Morfar när jag var liten, han tog mig med på travbanan, fotboll, krogen han jobbade som tjänare på. Min Morfar har alltid varit en väldigt omtyckt och respekterat man. Han var bäst på hans jobb och den bäste Morfar man kan tänka sig. Han var kärleksful, envis, hengiven och stolt över sin familj, min mamma som var han ända barn. Jag är otrolig glad för han hann med att bli Oldefar och få uppleva Tobias, men syster och Lasse lilla guldklump.
Jag älskar min Morfar och jag vet han alltid har varit stolt över mig. Även om jag inte alltid har varit guds bästa barn. Har älskade att berätta på ålderdomshemmet om hur bra jag var på att spela basketbal och allt annat. Det betyder otroligt mycket för mig att veta det. Jag saknar hans varma kram, hans leende, hans roliga kommentarer och framför allt hans kärlek. Han finns kvar i mitt hjärta för alltid och vill alltid vara en av dom största män jag har mött i mitt liv.
Nu har han sovit in och jag saknar honom redan…

Min älskade Morfar